En genomsubjektiv syn på världen

… så såg jag häromdagen Iron Man 2. Skittitel om du frågar mig, jag hatar nämligen icke nyskapande titlar där man tar föregående films titel och sätter en siffra bakom. Men filmen är inte sämre för det. Jag tycker den är fantastisk. Men inte för actionscenerna. Och inte bara för att karaktärerna är så intressanta.

Utan snarare för det vetenskapliga snacket som är med i den. Jag bara njuter när jag hör det, och tänker på hur häftigt det egentligen är att kunna sådant. Jag kan inte all sån fysik och matematik (snarare biologi), men hänger ändå med lite, även om allt säkert inte är sant heller. Och det slår mig – naturvetenskapen är pinsamt orepresenterad i dagens samhälle. Den finns ju där och hjälper oss att överleva genom mångt och mycket, men att den är häftig, det är inget man tänker på.

Jag tänker först och främst på utvecklingen på mitt eget universitet, Mittuniversitetet, där kemiprogrammet försvunnit, och därifrån nu även biologiprogrammet kommer att tas bort. Det är något knas som har med regeringens avsky av "bonduniversitet" (kallar de inte alla universitet utanför Stockholm och Göteborg det?) att göra. Men det är synd. Kvar blir en massa humana och samhällsvetenskapliga ämnen, plus ingenjörslinjerna för att de är statusbelagda. Det är ju ämnen som behövs.

Men vem skall tala om för samhället om vad naturen har för gränser? För trampar vi utanför de gränserna – som vi håller på att göra nu – spelar det ingen roll hur många sjuksköterskor eller civilingenjörer eller ekotekniker vi har. Har vi inget att äta eller dricka, spelar inget roll.

Så mer Iron Man till folket – och gärna någon naturvårdare: med rätt att döda. Eller .. nåt sånt ..

Skulle en naturvårdare göra sig på film?

Bildkälla

… har jag pratat en hel del om Sverige för de ecuadorianer som varit intresserade och häpnat över att de häpnat över hur otroligt nonchalant Sverige är vad gäller miljö. Jag har också häpnat över att vissa företeelser, som en korrupt statsminister och politiker som bara ser till sitt, har slående likheter med Ecuador. Visst har vi i Sverige många bra saker, men i kära fosterlandet ligger miljönivån på hur man skall kunna öka bilflottan i landet och samtidigt infoga ny miljövänlig teknik och bränsle som inte ens finns än. I Ecuador däremot diskuterar man hur man skall kunna lämna stora mängder olja under ett av de artrikaste områdena i Amazonas – ja i världen!

Jag tycker det är lite skillnad.

Jag kan ibland inte låta bli att skämmas över mitt land. Jag skäms över att Sverige har tappat så mycket i miljödebatten, men också att man, över lag, verkar gå åt samma håll åt ett så kallat utvecklingsland (en term jag för övrigt hatar). Samtidigt känns det angeläget att sprida den här bilden av Sverige, för om alla andra länder tror att Sverige är så bra, kan landet rida på en oförtjänt våg samtidigt som man med handen bakom ryggen fortsätter sitt arbete emot ett mål där man fullständigt struntat i miljö och människor. Det får inte ske.

Och varför tycker jag inte om termen utvecklingsland? Jag ser mig omkring i Ecuador. Allt är tillverkat inom landet, med undantag för saker jag kan räkna på min högra hand. Jag häpnar. Sverige är ett så kallat industrialiserat land. Vi importerar mer än 50% av vår mat och tillverkar knappast någonting i vårt land. Hur tusan går då termerna ihop?

Men hur får man folk att inse allvaret?

… så har jag precis läst ut en av de bästa fantasyböcker jag vet, Svavelvinter; Första delen i krönikan om den femte Konfluxen av Erik Granström. Det fantastiska gyttret av brokiga karaktärer varvat med ett otroligt välsmakande språk samt spännande, dråpliga och ibland hisnande händelser gör den här boken till en historia för sig. All trist amerikansk traditionell fantasy kan slänga sig i väggen för av dessa som jag orkar läsa kan inte ens tillsammans mäta sig med Svavelvinter, i alla fall inte i mitt tycke.

Berättelsen har det mesta som en fantasy bör ha. Den spännande historien med en del spännande tvister finns där. Trolldomen finns där. Intrigerna, vidunderliga varelser, storslagna miljöer, till och med något som en del säkert skulle kalla zombier. Boken innehåller också sin beskära del av sarkastisk samhällskritik. I alla fall tolkar jag det som, som i fallet med gudinnan som högt ärar de som älskar sig själva. Påminner mig onekligen inte minst om sittande regering.

Det boken saknar är tydligt onda och tydligt goda sidor. Men det glädjer jag mig åt, då jag är trött på den rent vita och den helt svarta sidan. För övrigt verkar de flesta svenska författare sky inhemska ord och försöka amerikanisera sitt skrivande utan att skriva på engelska – utom Granström som använder målande nästan dialektala ord. Det tar ett tag att komma in i det mustiga språket, men det är värt ett försök vill jag nästan lova.

Härnäst väntar Slaktare små, nästa del, men inte förrän jag kommer hem =)

Arn och draken Blatifagus

... så har allas vår egen Varga skrivit det här fantastiska inlägget. Som en symbol för vem som egentligen har rätt att bestämma att arter inte behövs. Har vi verkligen råd att utrota arter, när vetenskapen börjar inse att förlust av arter kan vara värre än klimatförändringarna?

Nå, jag tror inte det!

… så verkar de populära. Visste du att i Norge får man inte kalla en bil för miljöbil? Det är inte för att norrmännen skulle vara blåsta – det har insett det svenska politiker inte verkar förstå, att en bil aldrig kan bli en miljöbil.

En bil är mer än avgaserna – det är metallen, plasten och allt annat i själva bilen. Allt detta har en enorm miljöpåverkan då det bryts, fraktas och sätts ihop.

Vill du ändå ha en bil och vara miljövänlig? Köp då en någorlunda gammal bil vars bränsleförbrukning inte suger. En gammal bil innebär att man inte måste utvinna nya resurser och är alltså miljövänligare än en sprillans ny "miljöbil".

I ansiktet på regeringen!